HOME | DD

Description
   Andrei

Sasha gick igenom en mörk bakgata. En genväg hon nyligen funnit. Hon kände att det kanske inte var bra att smyga igenom bakgatorna sent på natten, men hon hade bråttom. Pizzan värmde hennes hand igenom handsken. Om hon gått den långa rundan skulle pizzan varit kall när hon nått fram. Bakgatan var smutsig. Skräp låg i högar kring sopcontainern. En katt smög genom skuggorna. Sasha drog samman kragen på den tjocka vinterjackan och skyddade sig emot den oväntade vinden. Hon stannade upp när hon hörde springande steg som närmade sig. Röster verkade följa stegen. Oroad av skuggorna i den trånga korridoren mellan byggnaderna, gömde hon sig bakom sopcontainern. Hon höll ett fast grepp om maten och fann en glipa mellan sopsäckarna. Doften av ruttnande matrester träffade hennes näsa och hon kände hur hon lutade sig emot någonting fuktigt. En ung man kom inspringande. Huvan på hans tröja dolde hans ansikte. Han saktade in bara ett par steg ifrån containern och vände sig om mot sin följeslagare som nästan omedelbart kom efter. De båda stannade ett par steg ifrån varandra. Den andra var väldigt stor. Han såg ut som om han skulle ha kunnat lyfta en bil med en hand. Väldigt bredaxlad, och med en väldigt stenålderslik panna, låg. Ett buskigt ögonbryn sträckte sig över båda hans ögon. Den andre mannen var kort och smal och rörde sig väldigt smidigt.
   ”Andrei!” ropade den stora mannen och namnet ekade emellan byggnaderna. Han började stega fram emot den taniga. Andrei, vad Sasha antog. ”Jag har letat efter dig, Andrei. Du har gömt dig länge nog nu, Andrei.” När Sasha såg röken ur mannens mun var hon inte helt säker på om det var kylan eller om han helt enkelt brann inuti.
   ”Tja, jag har inte riktigt velat bli hittad, Ross. Inget personligt, men jag hade tänkt undvika bråk med... Ja, sådana som ni.” Andrei knöt händerna och pekade mot Ross medan han sakta backade bakåt, med en något försiktig bugning. Ross stegade lugnt efter med tunga släpande steg.
   ”Antingen följer ni med frivilligt eller så tar jag i med hårdhandskarna, Andrei.” Ross knäckte knogarna och ökade takten, med ett gutturalt skratt. Sasha kände sig plötsligt lite orolig när de närmade sig. Om de såg henne nu... Vem vet vad de skulle göra. Hon drog sig längre in bakom de illaluktande och svarta säckarna. Den hon lutade sig emot var mjuk och kletig och hon kände hur någonting verkade blöta ner hennes långa hår. När Ross var nära nog, kastade han sig framåt. Hans stora form gjorde honom inte långsammare. Andrei satte sig hastigt på huk och slog ned sina handflator i marken. När han lutade sig tillbaka och drog upp händerna framför sig drog han även med en stor bit av asfalten. Ett stort stycke sten som Ross näve stoppades av. Sasha drog ett djupt andetag och tryckte ihop sig. Hon kände sig vimmelkantig och hennes leder ville inte längre lyda henne. Hon kunde bara fortsätta titta. Sasha mötte Andreis blick, ljust blå ögon. Hans läppar formade ett ljudlöst ord, 'Stanna'. Ross skrek av smärtan och grepp tag i asfaltbiten för att slita undan den. Kasta iväg den. Andrei var redan på fötterna och sprang. Ross blev stående tyst ett ögonblick medan han såg efter honom. Blodet började sakta rinna från hans knoge. Sasha kunde se hur han frustande drog sina andetag. Med ett tungt grymtande tvingade han igång sina fötter och stormade efter Andrei. Sasha satt tyst tills hon inte längre kunde höra dem innan hon reste på sig. Vacklande tog hon sig igenom bakgatan och ut på vägen. Med ena handen hårt om magen tog hon sig hem.

Sasha gick på gatan nästa dag och försökte glömma hela händelsen natten innan. Bara skuggor, eller en dröm, rationaliserade hon. Hennes kläder hade luktat som sopor, men vad som skett kunde definitivt vara skuggor. Andrei hade kanske haft med sig en sköld som hon inte sett. Det hade varit dålig insyn. Kanske var det ångorna från soporna som slagit ut hennes hjärna.
   Medan hon gick och försökte att rationalisera bort det hela, märkte hon en form på andra sidan gatan. Den stora formen kunde bara vara Ross. Han verkade spana på de personer som vågat sig ut för att trotsa kylan. Ross och Sasha mötte kort varandras blickar innan hon skyndade vidare, mörka nästan svarta ögon. Han höjde en bit av en mjölkkartong i luften och verkade jämföra någonting på det med Sasha. Hon drog kragen så högt hon kunde i ett försök att dölja sitt ansikte men det var för sent. Ross hade sett henne och var nu på väg efter henne. Skrämd höll hon sig till gator där det fanns andra. Hon gick sina ärenden trots hans närvaro. Varje gång hon såg över sin axel såg hon honom. Han försökte inte ens gömma sig. Hans ögon alltid på henne. Där fanns en kuslig närvaro i hans blick, som om han försökte läsa hennes allra innersta tankar.
   På vägen hem igen insåg Sasha att hon var tvungen att försöka fly ifrån honom om hon inte ville råka illa ut. Samtidigt som hon kom till den insikten kände hon en stor hand på axeln och en över munnen. I nästa ögonblick var de båda inne i en tom trappuppgång, hon pressad emot väggen med hans ena hand kraftfullt sluten om hennes hals. Hennes varor låg utspridda över golvet. Mjölk och olivolja rann ner för trappstegen.
   ”Var är han?” undrade Ross, med en otålighet i rösten. Sasha klarade inte tala i hans grepp utan stötte enbart ifrån sig kvävda ljud när hon krampaktigt försökte dra in andan. Han gick närmare henne och höll sitt ansikte väldigt nära hennes. Hans andedräkt stank av ruttet kött. ”Var... Är... Andrei..?”
   Sakta började färgen i hans ansikte rinna ut och bli grå. De mörka ögonen verkade nästan smitta av sin svärta i omgivningen. Rummet kring dem försvann i mörker. Hon kunde se hur Ross läppar rörde på sig. Orden lät instängda. Som om han talade under vatten. Sasha kände hur han började slå henne emot väggen innan allting blev svart.

Andrei gick i sin lägenhet och vattnade blommorna. Lägenheten var skräpig, travar av serie-tidningar och högar av kläder låg spridda över golvet. Smutsig disk och pizzakartonger låg på bordet mellan den stora mjuka soffan och den flimrande TVn. Där var spindelväv i hörnen och gammalt smuts sopad under den runda mattan i mitten av golvet. Trots all smuts så hade Andrei flertalet blommor i sin lägenhet som han noggrant tog hand om. Försiktigt kände han efter med ett finger på jorden för att sedan portionera ut just så mycket vatten den kunde tänkas behöva. En av hans växter hade börjat torka och sakta skiftat till brunt när han nådde den. I hans ögon kunde den inte räddas. Han såg som hastigast ut igenom det smutsiga fönster som blomman stod vid innan han la sin hand emot stjälken och koncentrerade sig i tysthet. Blomman sträckte på sig och stärkte sig. Dess gröna färg återkom och den var helt återställd när han släppte den. Med ett varmt leende kände Andrei på jorden och portionerade ut dess vatten.
   När han var på väg bort emot köket igen, stannade han upp. Hans leende försvann i ett hjärtslag. Sakta vände han sig emot TVn. Programmet som tidigare visats var nu bytt emot ett annat innehåll. Han såg hur en kvinna släpades längst marken i en gränd av en stor man. Kvinnan var medvetslös.  Andrei släppte sitt fokus och såpan kom tillbaka. Han stod tyst en kort stund och kliade sig på kinden innan han satte ner vattenkannan och skyndade sig emot dörren.

När hon vaknade var allting fortfarande svart. Hon kände hur det spände i hennes armar. Speciellt kring handlederna. Repet skar in hennes hud där och kring hennes anklar. Hennes ögon var förbundna. Så kom värken. Den började i hennes hals, spred sig över hennes bakhuvud, över hårfästet, ned för hennes panna till ögonen. Greppet hade varit nära på att krossa hennes strupe och halsen pulserade smärtsamt som följd.

Det lät som en metalldörr som sakta öppnades. Gångjärnen gav ifrån sig ett ljust skri. Tunga, släpande steg närmade sig och ekade i rummet. Hon kunde höra tunga andetag. Hur de, till en början, cirkulerade kring henne och hennes sittplats innan de plötsligt närmade sig hennes ena öra. Hon tog ett kvickt andetag. Ett dovt skratt hördes.
   ”Är du rädd för mig?” den dova rösten höll en viss glädje i sina ord. ”Berätta bara vad jag vill veta och du får gå fri.” Sasha kunde höra hur mannen rörde sig runt henne. ”Var finns han? Var är Andrei?” hon förstod inte vad som pågick, innan gårdagen hade hon aldrig sett någon av männen. I sin skräck försökte hon forma ord, men inte ett ord kom ur hennes läppar. Istället kände hon en kraftig hand över sin käke. Slaget fick hennes huvud att svinga i sådan kraft att hon tyckte sig höra hur hennes nackkotor knakade. Hennes läppar sprack och hon kunde känna blodsmak i munnen. Värken i hennes hals blev allt mer olidlig.
   ”Sluta spela! Var finns Andrei?” Sasha spände sig för att ta emot ett nytt slag. Hon hade inte ens kunnat berätta om hon velat. En mobiltelefon började plötsligt ringa och rösten grymtade till.
   ”Jag är upptagen.” började rösten. Svaret från andra änden var svagt. För svagt för henne att förstå vad som sas. Efter en kort stund av tystnad från mannens sida lades telefonen på. ”Vänta här” skämtade han innan hon hörde hur dörren knarrande öppnade och stängdes igen.

Nästa gång den öppnades hade hon fortfarande inte lyckats få bort repen från händerna eller fötterna. Hon blev omedelbart stilla. Knarrandet gav henne kalla kårar. Stegen som följde var lätta, till hennes förvåning, och inte så tunga som de var förra gången.
   ”Tyst nu så ska jag hjälpa dig härifrån.” en mjukare, vänligare röst. När hennes ögonbindel drogs undan, såg hon Andrei rakt i ögonen. Han hade fortfarande samma tröja som dagen tidigare, fortfarande huvan uppe men i denna vinkeln kunde hon se hans ansikte bättre. Andrei var ung med långt ovårdat hår. Hans ögon var klart blåa men någonting med dem föll inte på plats. Inne i ögonen kunde hon se en svag gnista som visade på ålder och kunskap och en otroligt stark vilja. Medan Andrei band upp repen såg Sasha sig om i rummet. Helt tomt förutom några rör i taket. Väggar av betong. När hon var fri smög de båda fram till dörren och såg åt båda hållen. En korridor, även den med betongväggar, betonggolv och betongtak. Andrei sträckte något på sig innan han tog hennes hand och drog med henne ut. Korridoren hade flera stycken rostiga metalldörrar på vardera sida. På vissa ställen var det som om gången gick rakt igenom vissa rum. Medan de skyndade sig fram slängde Andrei en blick bakåt emot Sasha.
   ”Oroa dig inte, det är nog ingen fara. Ross är inte precis den klipskaste av män. Han fattar nog inte vad som pågår bakom ryggen på honom.” han gav ifrån sig ett nervöst skratt innan de båda hörde ett metalliskt gnällande längre ner i korridoren. Andrei tog ett tag i henne och drog in henne igenom en öppen dörr, in i ett av alla rum vid sidorna. Han la en hand över hennes läppar och ett finger över sina. Tunga släpande steg ekade utanför. Andrei satte sig att se ut igenom dörröppningen, tryckt emot väggen. Sasha såg sig om i rummet. En vägg av hönsnät verkade skydda en mängd med prylar. Stolar stod ställda på varandra och några lådor som stod staplade på varndra. Hon vände blicken emot Andrei. Han såg väldigt beslutsam ut. Stark. Hon såg hur Ross stora kroppsform passerade under en lampa utanför dörren som en stor svart skugga. De satt där, tysta, en stund innan Andrei såg tillbaka emot henne. Ross skulle snart upptäcka att hon var borta. Andrei blinkade med ett leende emot henne innan han smet ut igenom öppningen. Hon sträckte sig efter honom, men utan att nå.

Andrei insåg hur korkat det var. Han höll på att offra sig för någon brud han inte ens kände. Han smög snabbt igenom korridoren bakom Ross. Ross var inte precis någon att leka med. Det hade han erfarit många gånger men om han inte stoppade honom nu kommer Ross att hitta henne igen. Andrei fokuserade sig på vad som skulle ske. Lät kraften börja samlas i honom. När Ross stannade till vid den öppna dörren hoppade han emot honom. Ross hann inte reagera innan Andrei träffade sitt slag. Rakt in i sidan, hans hand sjönk djupt in i köttet och fastnade där. Förtvivlat hann han se upp emot sin fiende innan en stor näve greppade hans hals. Ross verkade inte särskilt berörd av det stora köttsåret i hans sida utan slog Andrei in emot betongväggen. Smällen slog ut luften ur hans lungor. Leende lutade sig Ross fram.
   ”Jag trodde inte att du skulle dyka upp, Andrei. Jag trodde att jag var tvungen att döda kvinnan men här har jag ett bättre pris. Andrei, du gör det för lätt för mig” han försökte slita sig ur greppet, men han fick ingen luft. Paniken började sprida sig igenom hans kropp. Ross fula ansikte rann först till grått innan allting började svartna. Så hörde han ett metalliskt ringande och fick plötsligt luft igen. Synen kom tillbaka. Kvinnan stod, med ett järnrör i sina händer, över Ross. Hon sparkade på honom och spottade på honom. Andrei tog stöd från väggen när han tryckte sig upp på fötterna. Han kände att benen var ganska svaga, men Sasha tog ett fast grepp under hans arm och stödde upp honom. Han såg på henne.
   ”Kom, vi drar”

Ross kvicknade till liv med en fruktansvärd huvudvärk. Den där taniga kvinnan hade haft en saftig slagarm. Han tog sig till fötterna och såg sig om. Blodet på marken var hans eget och han kunde känna hur håret på han bakhuvud var kladdigt. Det hade runnit ned över hans axel och lämnat en väl markerad väg bakom sig. Han började gå igenom korridoren. Hur länge hade han legat där? Vart kunde de tagit vägen? Att han underskattat henne hade han fått betala för. Det var ett misstag han inte hade tänkt göra om. Hade han hittat dem en gång skulle han hitta dem igen. När han kom upp ur hyreshusets källare, gick han ut på gatan utanför. Natt. Han begav sig till sitt hotell.

Duschen var igång ute i badrummet. En blodig tröja hängde över den vackert snida trästolen, ett par smutsiga kängor låg i den annars välbäddade sängen och ett par byxor hade kastats över en av lamporna. Rummet var välskött, med en vackert broderad matta, en vacker takkrona och maten noggrant upplagd på ett fat på bordet.
   Ross steg ut i rummet och torkade håret. Han slängde den blöta handduken på TVn och satte sig vid stolen. Han åt glupskt maten. När han var klar, lutade han sig tillbaka i stolen och såg mot fönstret. Vart skulle han leta nu? Kvinnan skulle antagligen inte låta honom märka henne igen. Andrei hade lyckats fly ytterligare en gång. Han kliade sig i nacken över det, nu nästan läkta, sår som kvinnan gett honom. Käkmusklerna spände sig när han mötte sin egen blick i fönstrets spegelbild. Han hade kämpat mot monster! Så kommer en simpel kvinna och slår honom i huvudet. Han kunde helt enkelt inte ta den förolämpningen. Nu var han bara tvungen att hitta henne, eller Andrei. Han var inte helt säker tidigare, men nu visste han att de båda hade någon form av band.
   Ross reste sig hastigt och slog undan sakerna på bordet. Med stora kliv tog han sig bort till papperskorgen vid dörren och sparkade den så den flög mot väggen. Papper och annat skräp flög i luften och spriddes över golvet. Han ställde sig över den nyblivna skräphögen och stirrade på papperna. Hans läppar gled sakta isär och mungiporna höjdes långsamt. Ögonbrynen sjönk sakta nedåt medan ögonen smalnade. Så kom ett mullrande skratt.

Sasha gick runt i sin lägenhet och vattnade blommorna några dagar senare. Packlådorna stod fortfarande på hög, lite varstans. Andrei hade inte stannat länge. Han hade sagt att han var tvungen att dra vidare. Hon visste inte om hon sörjde det eller ej. Hon ville bara glömma vad hon sett. Hon var försiktig med vattnet i varje blomma och undrade lite om hon skulle få se Andrei igen. Hellre under lugnare omständigheter. Fast han hade lämnat henne en avskedspresent. Sasha såg på en något trött blomma. Lärt henne ett trick. Hon tog försiktigt tag i stjälken och koncentrerade sig. Blomman verkade sträcka sig något och bli starkare. Hon såg på den med ett varmt leende innan hon gav den lite vatten.
   Dörrklockan ljöd. Sasha stannade upp något och såg bort mot dörren. Klockan ljöd omisskänneligt igen. Hon satte ned vattenkannan och gick bort till dörren. Låset vreds om och handtaget trycktes ned. Dörren slets upp av Ross. Han tog ett fast tag om hennes hals och lyfte henne från marken, maniskt skrattande.

Description
   Andrei

Sasha gick igenom en mörk bakgata. En genväg hon nyligen funnit. Hon kände att det kanske inte var bra att smyga igenom bakgatorna sent på natten, men hon hade bråttom. Pizzan värmde hennes hand igenom handsken. Om hon gått den långa rundan skulle pizzan varit kall när hon nått fram. Bakgatan var smutsig. Skräp låg i högar kring sopcontainern. En katt smög genom skuggorna. Sasha drog samman kragen på den tjocka vinterjackan och skyddade sig emot den oväntade vinden. Hon stannade upp när hon hörde springande steg som närmade sig. Röster verkade följa stegen. Oroad av skuggorna i den trånga korridoren mellan byggnaderna, gömde hon sig bakom sopcontainern. Hon höll ett fast grepp om maten och fann en glipa mellan sopsäckarna. Doften av ruttnande matrester träffade hennes näsa och hon kände hur hon lutade sig emot någonting fuktigt. En ung man kom inspringande. Huvan på hans tröja dolde hans ansikte. Han saktade in bara ett par steg ifrån containern och vände sig om mot sin följeslagare som nästan omedelbart kom efter. De båda stannade ett par steg ifrån varandra. Den andra var väldigt stor. Han såg ut som om han skulle ha kunnat lyfta en bil med en hand. Väldigt bredaxlad, och med en väldigt stenålderslik panna, låg. Ett buskigt ögonbryn sträckte sig över båda hans ögon. Den andre mannen var kort och smal och rörde sig väldigt smidigt.
   ”Andrei!” ropade den stora mannen och namnet ekade emellan byggnaderna. Han började stega fram emot den taniga. Andrei, vad Sasha antog. ”Jag har letat efter dig, Andrei. Du har gömt dig länge nog nu, Andrei.” När Sasha såg röken ur mannens mun var hon inte helt säker på om det var kylan eller om han helt enkelt brann inuti.
   ”Tja, jag har inte riktigt velat bli hittad, Ross. Inget personligt, men jag hade tänkt undvika bråk med... Ja, sådana som ni.” Andrei knöt händerna och pekade mot Ross medan han sakta backade bakåt, med en något försiktig bugning. Ross stegade lugnt efter med tunga släpande steg.
   ”Antingen följer ni med frivilligt eller så tar jag i med hårdhandskarna, Andrei.” Ross knäckte knogarna och ökade takten, med ett gutturalt skratt. Sasha kände sig plötsligt lite orolig när de närmade sig. Om de såg henne nu... Vem vet vad de skulle göra. Hon drog sig längre in bakom de illaluktande och svarta säckarna. Den hon lutade sig emot var mjuk och kletig och hon kände hur någonting verkade blöta ner hennes långa hår. När Ross var nära nog, kastade han sig framåt. Hans stora form gjorde honom inte långsammare. Andrei satte sig hastigt på huk och slog ned sina handflator i marken. När han lutade sig tillbaka och drog upp händerna framför sig drog han även med en stor bit av asfalten. Ett stort stycke sten som Ross näve stoppades av. Sasha drog ett djupt andetag och tryckte ihop sig. Hon kände sig vimmelkantig och hennes leder ville inte längre lyda henne. Hon kunde bara fortsätta titta. Sasha mötte Andreis blick, ljust blå ögon. Hans läppar formade ett ljudlöst ord, 'Stanna'. Ross skrek av smärtan och grepp tag i asfaltbiten för att slita undan den. Kasta iväg den. Andrei var redan på fötterna och sprang. Ross blev stående tyst ett ögonblick medan han såg efter honom. Blodet började sakta rinna från hans knoge. Sasha kunde se hur han frustande drog sina andetag. Med ett tungt grymtande tvingade han igång sina fötter och stormade efter Andrei. Sasha satt tyst tills hon inte längre kunde höra dem innan hon reste på sig. Vacklande tog hon sig igenom bakgatan och ut på vägen. Med ena handen hårt om magen tog hon sig hem.

Sasha gick på gatan nästa dag och försökte glömma hela händelsen natten innan. Bara skuggor, eller en dröm, rationaliserade hon. Hennes kläder hade luktat som sopor, men vad som skett kunde definitivt vara skuggor. Andrei hade kanske haft med sig en sköld som hon inte sett. Det hade varit dålig insyn. Kanske var det ångorna från soporna som slagit ut hennes hjärna.
   Medan hon gick och försökte att rationalisera bort det hela, märkte hon en form på andra sidan gatan. Den stora formen kunde bara vara Ross. Han verkade spana på de personer som vågat sig ut för att trotsa kylan. Ross och Sasha mötte kort varandras blickar innan hon skyndade vidare, mörka nästan svarta ögon. Han höjde en bit av en mjölkkartong i luften och verkade jämföra någonting på det med Sasha. Hon drog kragen så högt hon kunde i ett försök att dölja sitt ansikte men det var för sent. Ross hade sett henne och var nu på väg efter henne. Skrämd höll hon sig till gator där det fanns andra. Hon gick sina ärenden trots hans närvaro. Varje gång hon såg över sin axel såg hon honom. Han försökte inte ens gömma sig. Hans ögon alltid på henne. Där fanns en kuslig närvaro i hans blick, som om han försökte läsa hennes allra innersta tankar.
   På vägen hem igen insåg Sasha att hon var tvungen att försöka fly ifrån honom om hon inte ville råka illa ut. Samtidigt som hon kom till den insikten kände hon en stor hand på axeln och en över munnen. I nästa ögonblick var de båda inne i en tom trappuppgång, hon pressad emot väggen med hans ena hand kraftfullt sluten om hennes hals. Hennes varor låg utspridda över golvet. Mjölk och olivolja rann ner för trappstegen.
   ”Var är han?” undrade Ross, med en otålighet i rösten. Sasha klarade inte tala i hans grepp utan stötte enbart ifrån sig kvävda ljud när hon krampaktigt försökte dra in andan. Han gick närmare henne och höll sitt ansikte väldigt nära hennes. Hans andedräkt stank av ruttet kött. ”Var... Är... Andrei..?”
   Sakta började färgen i hans ansikte rinna ut och bli grå. De mörka ögonen verkade nästan smitta av sin svärta i omgivningen. Rummet kring dem försvann i mörker. Hon kunde se hur Ross läppar rörde på sig. Orden lät instängda. Som om han talade under vatten. Sasha kände hur han började slå henne emot väggen innan allting blev svart.

Andrei gick i sin lägenhet och vattnade blommorna. Lägenheten var skräpig, travar av serie-tidningar och högar av kläder låg spridda över golvet. Smutsig disk och pizzakartonger låg på bordet mellan den stora mjuka soffan och den flimrande TVn. Där var spindelväv i hörnen och gammalt smuts sopad under den runda mattan i mitten av golvet. Trots all smuts så hade Andrei flertalet blommor i sin lägenhet som han noggrant tog hand om. Försiktigt kände han efter med ett finger på jorden för att sedan portionera ut just så mycket vatten den kunde tänkas behöva. En av hans växter hade börjat torka och sakta skiftat till brunt när han nådde den. I hans ögon kunde den inte räddas. Han såg som hastigast ut igenom det smutsiga fönster som blomman stod vid innan han la sin hand emot stjälken och koncentrerade sig i tysthet. Blomman sträckte på sig och stärkte sig. Dess gröna färg återkom och den var helt återställd när han släppte den. Med ett varmt leende kände Andrei på jorden och portionerade ut dess vatten.
   När han var på väg bort emot köket igen, stannade han upp. Hans leende försvann i ett hjärtslag. Sakta vände han sig emot TVn. Programmet som tidigare visats var nu bytt emot ett annat innehåll. Han såg hur en kvinna släpades längst marken i en gränd av en stor man. Kvinnan var medvetslös.  Andrei släppte sitt fokus och såpan kom tillbaka. Han stod tyst en kort stund och kliade sig på kinden innan han satte ner vattenkannan och skyndade sig emot dörren.

När hon vaknade var allting fortfarande svart. Hon kände hur det spände i hennes armar. Speciellt kring handlederna. Repet skar in hennes hud där och kring hennes anklar. Hennes ögon var förbundna. Så kom värken. Den började i hennes hals, spred sig över hennes bakhuvud, över hårfästet, ned för hennes panna till ögonen. Greppet hade varit nära på att krossa hennes strupe och halsen pulserade smärtsamt som följd.

Det lät som en metalldörr som sakta öppnades. Gångjärnen gav ifrån sig ett ljust skri. Tunga, släpande steg närmade sig och ekade i rummet. Hon kunde höra tunga andetag. Hur de, till en början, cirkulerade kring henne och hennes sittplats innan de plötsligt närmade sig hennes ena öra. Hon tog ett kvickt andetag. Ett dovt skratt hördes.
   ”Är du rädd för mig?” den dova rösten höll en viss glädje i sina ord. ”Berätta bara vad jag vill veta och du får gå fri.” Sasha kunde höra hur mannen rörde sig runt henne. ”Var finns han? Var är Andrei?” hon förstod inte vad som pågick, innan gårdagen hade hon aldrig sett någon av männen. I sin skräck försökte hon forma ord, men inte ett ord kom ur hennes läppar. Istället kände hon en kraftig hand över sin käke. Slaget fick hennes huvud att svinga i sådan kraft att hon tyckte sig höra hur hennes nackkotor knakade. Hennes läppar sprack och hon kunde känna blodsmak i munnen. Värken i hennes hals blev allt mer olidlig.
   ”Sluta spela! Var finns Andrei?” Sasha spände sig för att ta emot ett nytt slag. Hon hade inte ens kunnat berätta om hon velat. En mobiltelefon började plötsligt ringa och rösten grymtade till.
   ”Jag är upptagen.” började rösten. Svaret från andra änden var svagt. För svagt för henne att förstå vad som sas. Efter en kort stund av tystnad från mannens sida lades telefonen på. ”Vänta här” skämtade han innan hon hörde hur dörren knarrande öppnade och stängdes igen.

Nästa gång den öppnades hade hon fortfarande inte lyckats få bort repen från händerna eller fötterna. Hon blev omedelbart stilla. Knarrandet gav henne kalla kårar. Stegen som följde var lätta, till hennes förvåning, och inte så tunga som de var förra gången.
   ”Tyst nu så ska jag hjälpa dig härifrån.” en mjukare, vänligare röst. När hennes ögonbindel drogs undan, såg hon Andrei rakt i ögonen. Han hade fortfarande samma tröja som dagen tidigare, fortfarande huvan uppe men i denna vinkeln kunde hon se hans ansikte bättre. Andrei var ung med långt ovårdat hår. Hans ögon var klart blåa men någonting med dem föll inte på plats. Inne i ögonen kunde hon se en svag gnista som visade på ålder och kunskap och en otroligt stark vilja. Medan Andrei band upp repen såg Sasha sig om i rummet. Helt tomt förutom några rör i taket. Väggar av betong. När hon var fri smög de båda fram till dörren och såg åt båda hållen. En korridor, även den med betongväggar, betonggolv och betongtak. Andrei sträckte något på sig innan han tog hennes hand och drog med henne ut. Korridoren hade flera stycken rostiga metalldörrar på vardera sida. På vissa ställen var det som om gången gick rakt igenom vissa rum. Medan de skyndade sig fram slängde Andrei en blick bakåt emot Sasha.
   ”Oroa dig inte, det är nog ingen fara. Ross är inte precis den klipskaste av män. Han fattar nog inte vad som pågår bakom ryggen på honom.” han gav ifrån sig ett nervöst skratt innan de båda hörde ett metalliskt gnällande längre ner i korridoren. Andrei tog ett tag i henne och drog in henne igenom en öppen dörr, in i ett av alla rum vid sidorna. Han la en hand över hennes läppar och ett finger över sina. Tunga släpande steg ekade utanför. Andrei satte sig att se ut igenom dörröppningen, tryckt emot väggen. Sasha såg sig om i rummet. En vägg av hönsnät verkade skydda en mängd med prylar. Stolar stod ställda på varandra och några lådor som stod staplade på varndra. Hon vände blicken emot Andrei. Han såg väldigt beslutsam ut. Stark. Hon såg hur Ross stora kroppsform passerade under en lampa utanför dörren som en stor svart skugga. De satt där, tysta, en stund innan Andrei såg tillbaka emot henne. Ross skulle snart upptäcka att hon var borta. Andrei blinkade med ett leende emot henne innan han smet ut igenom öppningen. Hon sträckte sig efter honom, men utan att nå.

Andrei insåg hur korkat det var. Han höll på att offra sig för någon brud han inte ens kände. Han smög snabbt igenom korridoren bakom Ross. Ross var inte precis någon att leka med. Det hade han erfarit många gånger men om han inte stoppade honom nu kommer Ross att hitta henne igen. Andrei fokuserade sig på vad som skulle ske. Lät kraften börja samlas i honom. När Ross stannade till vid den öppna dörren hoppade han emot honom. Ross hann inte reagera innan Andrei träffade sitt slag. Rakt in i sidan, hans hand sjönk djupt in i köttet och fastnade där. Förtvivlat hann han se upp emot sin fiende innan en stor näve greppade hans hals. Ross verkade inte särskilt berörd av det stora köttsåret i hans sida utan slog Andrei in emot betongväggen. Smällen slog ut luften ur hans lungor. Leende lutade sig Ross fram.
   ”Jag trodde inte att du skulle dyka upp, Andrei. Jag trodde att jag var tvungen att döda kvinnan men här har jag ett bättre pris. Andrei, du gör det för lätt för mig” han försökte slita sig ur greppet, men han fick ingen luft. Paniken började sprida sig igenom hans kropp. Ross fula ansikte rann först till grått innan allting började svartna. Så hörde han ett metalliskt ringande och fick plötsligt luft igen. Synen kom tillbaka. Kvinnan stod, med ett järnrör i sina händer, över Ross. Hon sparkade på honom och spottade på honom. Andrei tog stöd från väggen när han tryckte sig upp på fötterna. Han kände att benen var ganska svaga, men Sasha tog ett fast grepp under hans arm och stödde upp honom. Han såg på henne.
   ”Kom, vi drar”

Ross kvicknade till liv med en fruktansvärd huvudvärk. Den där taniga kvinnan hade haft en saftig slagarm. Han tog sig till fötterna och såg sig om. Blodet på marken var hans eget och han kunde känna hur håret på han bakhuvud var kladdigt. Det hade runnit ned över hans axel och lämnat en väl markerad väg bakom sig. Han började gå igenom korridoren. Hur länge hade han legat där? Vart kunde de tagit vägen? Att han underskattat henne hade han fått betala för. Det var ett misstag han inte hade tänkt göra om. Hade han hittat dem en gång skulle han hitta dem igen. När han kom upp ur hyreshusets källare, gick han ut på gatan utanför. Natt. Han begav sig till sitt hotell.

Duschen var igång ute i badrummet. En blodig tröja hängde över den vackert snida trästolen, ett par smutsiga kängor låg i den annars välbäddade sängen och ett par byxor hade kastats över en av lamporna. Rummet var välskött, med en vackert broderad matta, en vacker takkrona och maten noggrant upplagd på ett fat på bordet.
   Ross steg ut i rummet och torkade håret. Han slängde den blöta handduken på TVn och satte sig vid stolen. Han åt glupskt maten. När han var klar, lutade han sig tillbaka i stolen och såg mot fönstret. Vart skulle han leta nu? Kvinnan skulle antagligen inte låta honom märka henne igen. Andrei hade lyckats fly ytterligare en gång. Han kliade sig i nacken över det, nu nästan läkta, sår som kvinnan gett honom. Käkmusklerna spände sig när han mötte sin egen blick i fönstrets spegelbild. Han hade kämpat mot monster! Så kommer en simpel kvinna och slår honom i huvudet. Han kunde helt enkelt inte ta den förolämpningen. Nu var han bara tvungen att hitta henne, eller Andrei. Han var inte helt säker tidigare, men nu visste han att de båda hade någon form av band.
   Ross reste sig hastigt och slog undan sakerna på bordet. Med stora kliv tog han sig bort till papperskorgen vid dörren och sparkade den så den flög mot väggen. Papper och annat skräp flög i luften och spriddes över golvet. Han ställde sig över den nyblivna skräphögen och stirrade på papperna. Hans läppar gled sakta isär och mungiporna höjdes långsamt. Ögonbrynen sjönk sakta nedåt medan ögonen smalnade. Så kom ett mullrande skratt.

Sasha gick runt i sin lägenhet och vattnade blommorna några dagar senare. Packlådorna stod fortfarande på hög, lite varstans. Andrei hade inte stannat länge. Han hade sagt att han var tvungen att dra vidare. Hon visste inte om hon sörjde det eller ej. Hon ville bara glömma vad hon sett. Hon var försiktig med vattnet i varje blomma och undrade lite om hon skulle få se Andrei igen. Hellre under lugnare omständigheter. Fast han hade lämnat henne en avskedspresent. Sasha såg på en något trött blomma. Lärt henne ett trick. Hon tog försiktigt tag i stjälken och koncentrerade sig. Blomman verkade sträcka sig något och bli starkare. Hon såg på den med ett varmt leende innan hon gav den lite vatten.
   Dörrklockan ljöd. Sasha stannade upp något och såg bort mot dörren. Klockan ljöd omisskänneligt igen. Hon satte ned vattenkannan och gick bort till dörren. Låset vreds om och handtaget trycktes ned. Dörren slets upp av Ross. Han tog ett fast tag om hennes hals och lyfte henne från marken, maniskt skrattande.