HOME | DD

Description
   "Bah!" skrek han när han välte omkull vasen. "Ingen har någonsin tidigare vågat utstå med något sådannt!" han var rasande. Ilsken. Den unge mannen som kommit med brevet hade inte varit helt förberädd på hans reaktion. Han hade väntat troget på att medta ett svar. "Visa mig vägen till henne. Visa mig, Nu!" befallde mannen. Ynglingen vågade inte säga emot utan nickade raskt och smet iväg, ut ur omklädningsrummet.

   Medans de båda begav sig igenom stadens gator verkade han, i yngligens ögon, sakta lugna ned sig. Kanske var det för alla blickar deras närvaro skapade, kanske var det för det kyliga vädret och hans något lätta klädsel eller, troligare, var det för att han fick tid till att tänka. Men yngligen visade vägen. Trogen sitt ord. Osäker på om det han gjorde var rätt eller fel, men trogen sitt ord.
   De båda anlände vid den stora grinden. En välbyggd grind av böjda stålpinnar och vassa pikar uppåt, dels längst grinden och dels vidare längst muren runt om. Ynglingen sträckte sig emot grinden för att öppna upp den, men kände plötsligt en hand på sin axel. Seende upp på mannen kunde han märka att mannen inte längre var så säker på sin sak. Han var snarare lite mer försiktig nu. Nu när han stod vid hennes hus, hennes herrgård. "Ska vi fortsätta, herrn?" frågade ynglingen med en något försiktig ton. "Ja... Ja!" mannen verkade hastigt barskna "Vi ska fortsätta!" nu ilsket.

   Hon var i sitt bibliotek när de fann henne, läsandes vid elden. En betjänt hade visat paret vägen. Ynglingen såg upp på mannen, till en början med oro och en vilja att fly därifrån. Men att dömma av mannens blandade ansiktsdrag, ilska, sorg och kärlek, så intresserade dramat honom. Istället för att ursäkta sig och gå så smög han tyst åt sidan och hoppades på att hans närvaro skulle frånses.
   Mannen stegade taktfast fram emot kvinnan. "Claire, Vad tror du att du menar med ett sådannt brev?!" började han ilsket. "Det skulle förstöra allting! Inget skulle vara detsamma!" hon såg upp från sin bok och emot honom. "Älskling -" "Våga inte" avbröt han. "Rogert..." börjar hon åter, lite försiktigare. "Du måste förstå att det inte alltid kunde förbli så här. Det går inte längre. Vi är för - " "Skitsnack!" avbröt han igen. "Det där är skitsnack. Det vet du, Claire. Och du har inte ens modet att säga det till mig. Inte ens modet att slänga det i mitt ansikte. Istället -" denna gången var det hon som avbröt honom, med en rungande örfil. "När skulle jag kunna göra det? När du smiter på morgonen? När du är i teatern med dina 'vänner'? Du lämnar inte rum för mig att kunna säga det, du lever Ditt Eget liv!" Rogert tystnade. De stod så en tid och stirrade på varandra.

   Ynglingen stod tyst, lite osäker på om han skulle gå eller stanna. Hans tjänst var över, och det var lite obekvämt att stanna. Lite för tät luft. Rogert började återigen, men nu lugnare än tidigare, mer behärskat "Du vet att det är mitt liv. Du vet att jag lever för den närvaron. Det vore allt för kallt att säga så. Jag behöver höra det ifrån dig. Ifrån dina läppar" Claire stod tyst och såg på honom. Inget svar kom. "Snälla, säg någonting" Han steg närmare och tog hennes axel. Hon drog sig loss och reste sig. Som för att gå undan hans hand. "Tala" befallde han försiktigt. Men hon svarade fortfarande inte. "Nog då. Hör inte av dig till mig igen. Jag vill inte se dig igen" Rogert vände sig för att storma ut, men blev stoppad vid dörren av Claires röst "Det är slut, Rogert. Din tid är över. Om du går ut igenom den dörren kommer du inte kunna gå in igenom den igen. Far kommer aldrig låta dig. Far kommer inte låta mig giftas med en drag-queen"

Description
   "Bah!" skrek han när han välte omkull vasen. "Ingen har någonsin tidigare vågat utstå med något sådannt!" han var rasande. Ilsken. Den unge mannen som kommit med brevet hade inte varit helt förberädd på hans reaktion. Han hade väntat troget på att medta ett svar. "Visa mig vägen till henne. Visa mig, Nu!" befallde mannen. Ynglingen vågade inte säga emot utan nickade raskt och smet iväg, ut ur omklädningsrummet.

   Medans de båda begav sig igenom stadens gator verkade han, i yngligens ögon, sakta lugna ned sig. Kanske var det för alla blickar deras närvaro skapade, kanske var det för det kyliga vädret och hans något lätta klädsel eller, troligare, var det för att han fick tid till att tänka. Men yngligen visade vägen. Trogen sitt ord. Osäker på om det han gjorde var rätt eller fel, men trogen sitt ord.
   De båda anlände vid den stora grinden. En välbyggd grind av böjda stålpinnar och vassa pikar uppåt, dels längst grinden och dels vidare längst muren runt om. Ynglingen sträckte sig emot grinden för att öppna upp den, men kände plötsligt en hand på sin axel. Seende upp på mannen kunde han märka att mannen inte längre var så säker på sin sak. Han var snarare lite mer försiktig nu. Nu när han stod vid hennes hus, hennes herrgård. "Ska vi fortsätta, herrn?" frågade ynglingen med en något försiktig ton. "Ja... Ja!" mannen verkade hastigt barskna "Vi ska fortsätta!" nu ilsket.

   Hon var i sitt bibliotek när de fann henne, läsandes vid elden. En betjänt hade visat paret vägen. Ynglingen såg upp på mannen, till en början med oro och en vilja att fly därifrån. Men att dömma av mannens blandade ansiktsdrag, ilska, sorg och kärlek, så intresserade dramat honom. Istället för att ursäkta sig och gå så smög han tyst åt sidan och hoppades på att hans närvaro skulle frånses.
   Mannen stegade taktfast fram emot kvinnan. "Claire, Vad tror du att du menar med ett sådannt brev?!" började han ilsket. "Det skulle förstöra allting! Inget skulle vara detsamma!" hon såg upp från sin bok och emot honom. "Älskling -" "Våga inte" avbröt han. "Rogert..." börjar hon åter, lite försiktigare. "Du måste förstå att det inte alltid kunde förbli så här. Det går inte längre. Vi är för - " "Skitsnack!" avbröt han igen. "Det där är skitsnack. Det vet du, Claire. Och du har inte ens modet att säga det till mig. Inte ens modet att slänga det i mitt ansikte. Istället -" denna gången var det hon som avbröt honom, med en rungande örfil. "När skulle jag kunna göra det? När du smiter på morgonen? När du är i teatern med dina 'vänner'? Du lämnar inte rum för mig att kunna säga det, du lever Ditt Eget liv!" Rogert tystnade. De stod så en tid och stirrade på varandra.

   Ynglingen stod tyst, lite osäker på om han skulle gå eller stanna. Hans tjänst var över, och det var lite obekvämt att stanna. Lite för tät luft. Rogert började återigen, men nu lugnare än tidigare, mer behärskat "Du vet att det är mitt liv. Du vet att jag lever för den närvaron. Det vore allt för kallt att säga så. Jag behöver höra det ifrån dig. Ifrån dina läppar" Claire stod tyst och såg på honom. Inget svar kom. "Snälla, säg någonting" Han steg närmare och tog hennes axel. Hon drog sig loss och reste sig. Som för att gå undan hans hand. "Tala" befallde han försiktigt. Men hon svarade fortfarande inte. "Nog då. Hör inte av dig till mig igen. Jag vill inte se dig igen" Rogert vände sig för att storma ut, men blev stoppad vid dörren av Claires röst "Det är slut, Rogert. Din tid är över. Om du går ut igenom den dörren kommer du inte kunna gå in igenom den igen. Far kommer aldrig låta dig. Far kommer inte låta mig giftas med en drag-queen"