HOME | DD

Description
   Värjan

Han stod på vinden med en ljusstake och såg på skräpet. Det var äntligen dags att rensa ut saker och ting. Ordna mer plats åt mer saker som med tiden, i sin tur, skulle komma att  rensas ut. Han satte sig på huk och ställde ner ljusstaken innan han kröp in under det vinklade låga taket. Händerna tog tag i en tung kista som skrapade emot trägolvet när han drog undan den. Ett metalliskt klingande ljöd där bakom. Han lutade sig över kistan för att kunna se in i det mörka utrymmet. Där, med enbart ett svagt glimmande i det dåliga flackande ljuset, låg en gammal värja. Han sträckte sig fram och lyfte upp den.
   Att han en gång glömt att han lagt den där förundrade honom. Den värjan hade han fått av sin farfar medan denne fortfarande var i livet. Vapnet var skapat av  farfaderns egna händer. Han såg på baljans vackra mönster. Törnrosor som snirklade sig fram. ”En värja är inte ett vapen” hade farfarn sagt ”Det är prydnad, eller i värsta fall, ett skydd”. Han lät fingrarna följa mönstret. Tyst undrade han hur mycket arbete som den gamle mannen hade lagt ner på att göra alla former, alla detaljer. Handen nådde hjaltet, där den knöt sig.
   Med ett lätt ryck lossnade ansatsen från munblecket. Ljudlöst gled den ur. Han såg på jacken i klingan. Små minnen från ungdommen. Hur han tränat, lekt, med sina kamrater. Första priset i skolans tävlingar. Förlust efter förlust mot sin farfar och alla skratt de hade haft. Han såg på ingraveringen över ansatsen, hans familjenamn vackert skrivet i samma snirkliga stil som törnrosorna på baljan. All heder som en gång funnits i namnet hade sakta tynat bort. Där fanns fortfarande heder, men inte alls lika betydande som tidigare. När han vände på den och såg på andra sidan, på samma plats, såg han sitt soldatnamn. Mer kantigt och robust ingraverat. Han hade varit officer och stolt burit just denna värja vid sin sida, tillsammans med resten av uniformen. Hela familjen hade samlats för att fira honom hans position.
   Då visste han inte hur förskräckligt kriget skulle bli. Blicken vandrade till den mjukt formade parerstången och dess avkapade bit. Den hade räddat hans liv, den lilla biten. Ändrat en bajonetts riktning just så mycket som behövts för att den skulle missa hjärtat. Ärret på bröstet fanns fortfarande kvar, även om det inte värkte längre. Sjuktältet han legat i hade läckt och förvärrat hans plågor. Sjukdom hade tagit sitt grepp kring honom för en tid. Från knappen hängde ett solblekt färgglatt band. När han såg på det kände han hur hans hals tjocknade. Bandet hade en knut för varje slag han varit med i. Hur han hade dödat människor och beordrat andra till att göra detsamma. Samma knut var också för varje gång många av hans vänner dött, ofta framför hans ögon och sedan blivit cermonielt begravda tillsammans. Så många olika namn och ansikten. Så många drömmar som gått i spillror.
   Blicken började bli suddig när han såg på greppet och det slitna läderband som var virat kring det. Det band som varit där innan hade bytts för begravningen. En av många, men ändå den som betytt mest för honom. Hans farfar. Han kunde minnas hur han burit kistan och hur den sakta hade sänkts ner i marken. Hur hans föräldrar hade stått vid graven med tårar i ansiktet.
   Med omsorg förde han värjan åter in i dess balja. Han studerade noggrant mönstret innan han tog med sig den ner. Den skulle hänga över eldstaden och påminna honom om vad han kämpat för.

Description
   Värjan

Han stod på vinden med en ljusstake och såg på skräpet. Det var äntligen dags att rensa ut saker och ting. Ordna mer plats åt mer saker som med tiden, i sin tur, skulle komma att  rensas ut. Han satte sig på huk och ställde ner ljusstaken innan han kröp in under det vinklade låga taket. Händerna tog tag i en tung kista som skrapade emot trägolvet när han drog undan den. Ett metalliskt klingande ljöd där bakom. Han lutade sig över kistan för att kunna se in i det mörka utrymmet. Där, med enbart ett svagt glimmande i det dåliga flackande ljuset, låg en gammal värja. Han sträckte sig fram och lyfte upp den.
   Att han en gång glömt att han lagt den där förundrade honom. Den värjan hade han fått av sin farfar medan denne fortfarande var i livet. Vapnet var skapat av  farfaderns egna händer. Han såg på baljans vackra mönster. Törnrosor som snirklade sig fram. ”En värja är inte ett vapen” hade farfarn sagt ”Det är prydnad, eller i värsta fall, ett skydd”. Han lät fingrarna följa mönstret. Tyst undrade han hur mycket arbete som den gamle mannen hade lagt ner på att göra alla former, alla detaljer. Handen nådde hjaltet, där den knöt sig.
   Med ett lätt ryck lossnade ansatsen från munblecket. Ljudlöst gled den ur. Han såg på jacken i klingan. Små minnen från ungdommen. Hur han tränat, lekt, med sina kamrater. Första priset i skolans tävlingar. Förlust efter förlust mot sin farfar och alla skratt de hade haft. Han såg på ingraveringen över ansatsen, hans familjenamn vackert skrivet i samma snirkliga stil som törnrosorna på baljan. All heder som en gång funnits i namnet hade sakta tynat bort. Där fanns fortfarande heder, men inte alls lika betydande som tidigare. När han vände på den och såg på andra sidan, på samma plats, såg han sitt soldatnamn. Mer kantigt och robust ingraverat. Han hade varit officer och stolt burit just denna värja vid sin sida, tillsammans med resten av uniformen. Hela familjen hade samlats för att fira honom hans position.
   Då visste han inte hur förskräckligt kriget skulle bli. Blicken vandrade till den mjukt formade parerstången och dess avkapade bit. Den hade räddat hans liv, den lilla biten. Ändrat en bajonetts riktning just så mycket som behövts för att den skulle missa hjärtat. Ärret på bröstet fanns fortfarande kvar, även om det inte värkte längre. Sjuktältet han legat i hade läckt och förvärrat hans plågor. Sjukdom hade tagit sitt grepp kring honom för en tid. Från knappen hängde ett solblekt färgglatt band. När han såg på det kände han hur hans hals tjocknade. Bandet hade en knut för varje slag han varit med i. Hur han hade dödat människor och beordrat andra till att göra detsamma. Samma knut var också för varje gång många av hans vänner dött, ofta framför hans ögon och sedan blivit cermonielt begravda tillsammans. Så många olika namn och ansikten. Så många drömmar som gått i spillror.
   Blicken började bli suddig när han såg på greppet och det slitna läderband som var virat kring det. Det band som varit där innan hade bytts för begravningen. En av många, men ändå den som betytt mest för honom. Hans farfar. Han kunde minnas hur han burit kistan och hur den sakta hade sänkts ner i marken. Hur hans föräldrar hade stått vid graven med tårar i ansiktet.
   Med omsorg förde han värjan åter in i dess balja. Han studerade noggrant mönstret innan han tog med sig den ner. Den skulle hänga över eldstaden och påminna honom om vad han kämpat för.